Barn. Älskade små barn som ligger på kartonger. Som rotar i sopor. Som sniffar lim. Alldeles ensamma. Dömda till ett liv på gatan. Är verkligheten så tragisk? Ser det ut så där i en annan del av världen? Ofattbart!
Jag gråter bara jag tänker på det.
Jag skulle ha brutit ihop om jag hade varit där på plats och sett alla dessa barn.
Jag bröt ihop här hemma i soffan. Tårarna sprutade.
Man kan inte rädda alla men jag önskar verkligen att jag kunde rädda någon.
Hjälpa någon att få ett bättre liv.
Överrösa med kärlek och trygghet.
Jag är tacksam över att jag kan ge två barn i denna världen gränslöst med kärlek. Mina barn.
Jag kanske skryter mycket om dom. Skriver om vad dom gör och kan.
Men jag är oehört stolt över dom.
Det bästa jag har gjort och det viktigaste som finns i mitt liv.
Jag kommer inte att skaffa fler barn.
Inte biologiska.
Men om jag fick möjligheten så skulle jag inte tveka på att hjälpa eller finnas där för ett barn som behöver mig.
Nu ska jag krypa ner. Trött. Hoppas på en natt med sömn.
Imorgon ska jag träffa en barndomsvän.
Det ser jag fram emot.
Ska även träffa en annan vän under kvällen för ett glas vin och "babbel".
Det ska bli väldigt trevligt.
Härligt att ha roliga och bra saker att se fram emot.❤
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar