Varje år tar cirka en miljon människor, runt om i världen, sitt liv.
Varje dag begår fyra personer självmord här i Sverige.
För några år sedan föll min vän till den statistiken.
Det gör fortfarande ont att tänka på. Och det är så svårt att förstå att min vän såg döden som enda utvägen.
Skuldkänslorna kom som ett brev på posten.
Jag pratade med min vän via telefon dagen innan. Jag har repeterat och analyserat samtalet flera gånger. Borde jag ha märkt något? Borde jag ha fattat?
Det är fortfarande så svårt att förstå, att greppa och ta in. Det känns så tragiskt och så onödigt.
Jag är ledsen men också arg. Jag känner mig lurad. Varför? Varför bad min vän inte om hjälp?
Jag har kvar telefonnumret i min mobil och har tänkt ta bort det flera gånger men det går inte. Om jag bara kunde få ringa en enda gång till och s tälla dom där frågorna jag kanske borde ha ställt.
Varför väljer man döden framför livet?
Det är fler som tar sina liv än som dör i trafiken. Ändå är det så tabu att prata om. Och hur förhindrar man det? Trafikdöden kan bekämpas med fyrfiliga vägar och säkrare bilar, men det är svårt att bygga fyrfiliga vägar genom livet.
Självmordsförsök är tio gånger vanligare än fullbordade självmord. Och ungdomar mellan 15-24 år har blivit en riskgrupp. Där har självmordsförsöken ökat. Även ungdomar, eller rättare sagt barn, under 15 år försöker ta sitt liv. En del lyckas. Det skrämmer mig.
Personligen tror jag att sociala medier är en stor orsak till det.Självklart kan det bero på pyskisk ohälsa och andra omständigheter och i dom fallen tror jag att det är viktigt att fånga upp ungdomarna i tid och inte ha för lång väntetid med samtal hos kurator eller psykolog.
Jag tror ändå att näthat är en stark bidragande orsak till att många ungdomar mår dåligt.
Vi vill skydda våra barn från allt hemskt i världen. Vi vill skydda dom från mobbning och elakheter. Vi vill inte att dom ska vara ute när det är mörkt eller att dom ska gå ensamma någonstans. Men vi släpper dom helt ensamma i cybervärlden. På sociala medier där det inte finns någon frizon. Där det egna rummet inte längre är en trygg punkt.
Näthat är ett samhällsproblem. Var tredje ungdom mellan 10-16 år har blivit utsatt för kränkningar i sociala medier visar en undersökning av stiftelsen Friends. Att bli kallad hora är idag så vanligt att ungdomar knappt reagerar längre.
Gränserna för vad de accepterar tänjs hela tiden. Kräkningarna blir en vardag. En vardag som en del, alldeles för många, inte orkar med. Istället blir dom en av de i självmordsstatistiken.
Men hur skyddar vi våra barn och ungdomar från detta? Att förbjuda sociala medier helt är svårt. Även om tanken lockar.
Vi måste vara mer intresserade av vad barnen gör. Kanske spärra vissa internetsidor, kolla historik, snoka. Det anser jag att man är berättigad och banne mig skyldig till när det gäller ens barn. Stå på dig och var den där "jobbiga" föräldern som vill ha koll.
Våga fråga. Prata. Lyssna.
Och ta alltid ett rop på hjälp på allvar.
