Nu är skolan i full gång. Det är så härligt att se alla aktiva, sprudlande och glada barn på skolgården när jag lämnar vår dotter. Förväntansfulla ögon. Hur ska den här dagen bli?
Det är svårt att tänka sig att det faktiskt finns en hel del av alla dom fina barnen som går till skolan med en klump i magen.Dom är inte förväntansfulla. I deras ögon finner man rädsla. För dom är skolan en mardröm. Ett helvete dom , enligt lag, är tvungna att gå till varje dag. Mobbning. En vardag för många.
Det är också svårt att förstå att mitt ibland alla dessa barnen finns det dom som är elaka mot andra. Inte bara vanligt gnabb, tet eller ret utan ren och skär elakhet. Göra narr av och trycka ner. Varför? Bara för nöjes skull? För att hävda sig själv? Jag begriper inte vad ett barn får ut av göra en skolkamrat illa.
Men jag förstår inte heller varför vi vuxna inte kan föregå med gott exempel. Det förekommer mobbning även bland vuxna.Nättroll, som sitter på sociala medier, gömmer sig bakom en skärm, klankar ner, angriper och attackerar andra. De skriver hatiska och kränkande kommentarer. Observera skriver, för jag tror inte att dom skulle våga säga det i verkligheten.
Varför? Är man så missnöjd med sitt eget liv att man måste ta ut det på någon annan? Jag tror faktiskt att när det kommer till vuxenmobbning och nättroll handlar det mest om avundsjuka. Även en släng av sadism (njuta av att se andra lida),egosim, självbesatthet och brist på empati.
Det är vi som är våra barns förebilder.Varför lär vi oss aldrig att barn gör inte som man säger, barn gör som man gör.
Vet du, ditt eller mitt barn kan bli eller vara en mobbare. Ditt eller mitt barn kan vara den som är eller kommer att bli mobbad. Visst gör det ont att tänka på?
Så hur blir man av med mobbning? Vad kan vi vuxna göra?
I första hand föregå med gott exempel.
Stärka våra barns självkänslor så att de vågar berätta om de blir utsatta, men även våga ingripa om de ser att någon annan blir utsatt. Våga säga ifrån. Att lära barn att ta hand om varandra istället för att stöta bort. Och att respektera olikheter.
Vi vuxna måste också våga. Våga se och våga agera. Prata med våra egna och andras barn.
Tala klarspråk och visa tydligt att det är nolltolerans mot mobbning.
Skolan bär ett stort ansvar. Att skapa en bra värdegrund, trygghet och att det är viktigt att ingripa direkt . Låta eleverna bli mer delaktiga i problemet , åtgärder och utvärdering. Barnen är ju experter på sin egen skola.
Skolan är våra ögon och öron när barnen inte är med oss. Men vi föräldrar borde också bli mer delaktiga. Vara med som betraktare. Har du varit med ditt barn under en dag i skolan någon gång? Första dagen i skolan denna terminen sa vår dotters lärare att vi föräldrar var välkomna att vara med när vi ville. Den inbjudan tänker jag inte tacka nej till.
Jag tänker bli mer delaktig. Gör du?
