Jag springer, jag springer, jag springer...

...jag är nästan där. Magganloppet börjar närma sig och jag börjar faktiskt tro på att jag kommer klara av det.
5 dagar av 7 på gymmet borde väl ge något resultat iaf?
På vågen är det inte som jag vill, mer upp än ner men jag märker en del förändringar på min kropp.
I dag på morgonen när jag vaknade och låg på sidan så upptäckte jag att magen inte hängde ner längs sidan längre. Det gillas!

När Magganloppet är över så ska jag sluta springa och endast köra några pass i veckan som jag gillar och så powerwalks på det, för springa är inte min grej. Fy fan så tråkigt det är. Kommer nog aldrig gilla det.
Fattar egentligen inte varför jag utsätter mig för Magganloppet, men det är mer grejen att jag har bestämt mig för att klara det. Och jag tävlar inte mot någon annan än mig själv. Jag skiter faktiskt fullständigt i hur snabbt någon annan springer,går eller lunkar, det viktigaste är att jag klarar mig igenom hela loppet.
Och jag klarar ju inte av att misslyckas med saker, så det är bäst för min och omgivningens skull att jag lyckas annars lär jag tjura ihop totalt.

Precis som min dotter precis gjorde nu. Tokarg för att hon inte fick choklad. Hörde precis dörren smällas igen i hennes rum. Vilket humör hon har. Fattar ingenting. Stackars barn om hon har fått mitt :)

Nu ska jag duscha och njuta av att det är fredag. Slet som en tok med mina studier i går, hoppade t o m över att se Revenge, så idag förtjänar jag "ledigt".
I kväll blir det familjemys och så ska vi äta efterlängtade räkmackor. Det vattnas i munnen...ser fram emot en munorgasm. Hoppsan! ;)

Ha en bra kväll!



Vad konstigt det känns när man upptäcker att någon man trott sig stå nära inte längre är lika nära...När man upptäcker sidor man inte tycker om...när allt bara känns stelt, ytligt och falskt....jag drar mig undan sakta men säkert...tyvärr....