Likaså armbågen.
I morse var det dax igen.
Det märkliga är att jag inte har vart yr inatt eller idag på morgonen.
Låg vaken ett par timmar inatt och hade, förutom tinnitusen, ett obehagligt tryck i örat. Men ingen yrsel.
Ändå ramlade jag imorse.
Hade gått upp med Emma. Hon satt i soffan och jag skulle ta tv-dosan på bordet men föll ihop. Som om någon drog undan mattan för mig.
Duns! Hamnade på en mjuk matta och mot en fotpall men slog ändå in skinkan och armbågen rejält.
-Hur gick det sa söta lilla Emma oroligt. Kom och lägg dig brevid mig mamma.
Lilla gumman. Inte kul att hon ska behöva se det här.
Jag gick in i sovrummet till Micke och började gråta. Inte för att det gjorde ont men för att jag blev rädd.
När jag kom ut till Emma igen så la jag mig brevid henne. Då kramade hon mig och sa:
-Mamma är du sjuk?
Jag försökte förklara för henne ännu en gång , så gott det går på ett enkelt sätt om min sjukdom. Men hon är för liten för att förstå.
Tror hon blev rädd. Två dagarna nu har hon sett mig ramla mitt framför hennes ögon.
När Micke skulle lämna henne på dagis idag var hon jätteledsen och ville inte alls.
Det är nog jobbigt för henne. En mamma som är yr och ramlar titt som tätt och en pappa som har opererat ryggen.
Lilla gumman. Hon vill nog ,precis som vi ,att allt snart ska bli som vanligt igen.
Det här har varit tuffa månader för oss alla. Men allt kommer bli bättre! Positivt tänkande.
Micke ringde dagis nyss och som
vi trodde så lekte hon och hade väldigt kul nu.
Hade hon fortfarande varit ledsen hade vi hämtat henne.
Nu ska jag hoppa ut myskläderna. Sluta tycka synd om mig själv och åka på en trevlig lunch med Sara som snart hämtar mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar