Provrörsbefruktning

Idag såg jag ett avsnitt av SOS uppdraget.
Tårarna bara rann.
Ibland funderar jag på att adoptera.
Man kan inte rädda alla men tänk att åtminstone kunna "rädda" ett barn. Att kunna hjälpa ett barn att få ett bra liv med massor av kärlek. Det finns så många barn på denna jord som behöver en familj.

Emma vill ha ett syskon. Hon har en storebror men vill även ha en lillasyster.
Det ger mig blandade känslor. Man kan ju inte skaffa barn bara för att man ska eller för att det barnet man har ska få ett syskon.
En del av mig säger Nej. Vi har det bra som vi har det.
Men en del av mig kan ändå inte låta bli att fundera på ett barn till.

Jag tror att det är provrörsbefruktningen som skrämmer mig mest.
Vet inte om jag pallar att gå igenom en IVF-behandling till. Det var otroligt påfrestande både fysiskt och psykiskt.
Rädslan över att "misslyckas" skrämmer mig oxå. Vi lyckades en gång men vad är det som säger att vi skulle lyckas igen?

Och Emma vill inte bara ha ett syskon, hon vill ha en hund oxå. Och två kaniner, både en brun och en vit kanin!
Fick hon bestämma så skulle hon vilja ha både en lillebror och lillasyster och alla dess möjliga djur. Helst ett helt zoo!

Nää vi har det nog bra som vi har det. Vi får helt enkelt vänta på barnbarn ;)


För två år sedan skrev jag en berättelse om IVF som publicerades på niomånader.se
Läs om ni vill:
http://www.niomanader.se/contentstory.asp?sID=121



- Posted using BlogPress from my iPhone