...iallafall i mina tankar.
Inatt var jag nära att mörda min man.
Nää, så illa var det inte fast ändå inte långt ifrån.
Snarkningar!
Han snarkade och snarkade och snarkade. Jag sa till snällt, jag sa till på skarpen, jag var irriterad, jag puttade på honom, jag sparkade till honom...inget hjälpte!
Tillslut somnade jag av ren utmattning!
Och så ringde klockan vid 7. Underbart!
Jag ska skjutsa Tilda till skolan och så ska jag på möte med jobbet!
Kommer gäspa mig igenom mötet men jag skyller på min man.
Allt är min mans fel.
Förbannade snarkningar!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Känner igen det där... Hade samma problem inatt! Men när man puttar och ber snällt -"kan du lägga dig på sidan, du snarkar.." Muttrar bara Anders om att han inte alls sov och var preeeecis på väg att somna, jo tjena mitt bena....
SvaraRadera