Träffade denna going på en middag vi var bjudna till igår. Hos en arbetskompis till Micke.
Emma var hos farmor på Öland och hade det mysigt.
Tur att hon inte var med oss för då skulle vi väl varit tvugna att ta med Maja hem :)
Nu vill jag ha en hund. Jag vill ha en Maja. ❤
Vi cyklade till middagen igår.
Det gick bra. Men det märktes att det var lite "längre" mot förra helgen då vi cyklade korta sträckor här i Lindsdal. Jag blev verkligen helt slut. Det märks att jag får jobba extra mycket för att kunna hålla balansen.
Hörde ingenting när vi cyklade heller. Micke hade försökt säga en sak ett par gånger men eftersom jag inte svarade så skrek han till högre för att jag skulle höra men jag blev skiträdd. Fattade inte alls varför han "skrek". Trodde ju att jag höll på att cykla på nåt eller bli på påkörd haha
Det där jäkla örat alltså. Jag hör dåligt på det men tinnitusen och den trasiga trumhinnan gör att det susar, brusar och låter väldigt mycket hela tiden. Och jag fokuserar en hel del på det ljudet så jag har svårt att höra annat.
Snart kommer jag bli döv på det örat. Man blir det av OP.
Känns väl så där. Men jag hoppas på något vis ändå att det kan bli bättre.
När vi är iväg ett par timmar som vi var igår. Där det är många som pratar. Musik. Andra ljud. Så klarar jag att "stå ut" då men efteråt är jag helt slut.
Så idag passar det perfekt att det är grått o trist ute för jag orkar knappt röra mig. Då behöver jag inte ha dåligt samvete över att jag tänker vara inne o göra ingenting.
Min kropp skriker soffan!
Är öm i hela kroppen efter fallet.
Har ont i ansiktet och svårt att tugga.
Det syns kanske inte så väl på den här bilden, ljuset blev konstigt, men jag är blå från käken upp till mitt ärr i pannan.
Även blå i ögonvrån.
Jag blir så ledsen. Är glad att jag inte slog mig värre. Men är ändå uppgiven och ledsen över behöva ramla och ha ont.
Känner mig trasig.
Har svårt att känna någon glädje.
Vi pratade om den här sjukdomen igår. Mickes jobbarkompis ,som vi var hos, visste någon annan som precis hade fått denna sjukdomen.
Stackars människa tänkte jag.
Vi pratade om hur svårt det är för folk att förstå hur jag mår
Sjukdomar som inte syns tas sällan på allvar.
Det som inte syns finns inte.
Svårt att kanske förstå hur jag mår om man möter mig på stan, i affären eller på nån annan tillställning.
Den stunden kanske jag tar den kraft jag har för att orka. För att försöka må bra o vara glad just då.
Men ingen vet hur jag mådde precis innan eller efter. Eller hur jag mår inombords.
Men om man känner mig väl så vet man och ser man att jag har förändrats.
Har inte alls samma kraft, ork och energi längre.
Jag är inte samma Malin längre...tyvärr.
Nu skrev svärmor sms. Hon och Emma är på väg hit nu. Härligt.
Jag behöver Emmagos. ❤
Igår fick jag även se min son en stund...även om det var alldeles för lite. Man får vara glad för det lilla nu för tiden. Han har helt enkelt inte tid med mammis längre.
Men vi ska snart ha en hel dag ihop i Ullared på GeKås. Wiiihooo ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar