Östran/Krönika

Tänk dig att sitta fast i en karusell och konstant snurra runt. Så har det varit för mig den senaste tiden.
Du vet känslan när man har åkt ett eller två varv för mycket i en åkattraktion och precis kliver av och sätter fötterna på marken. Eller när man kommer hem lite överförfriskad efter en kväll på krogen, lägger sig ner i sängen och hela rummet snurrar. Att känna sig kraftigt berusad och samtidigt sitta fast i en virvelvind är inte kul även om det låter så. Det är ett skräckscenario!

Efter ett besök på akuten konstaterades att jag har kristaller i örat som är på vift.
Visste ni det? Att alla människor går omkring med kristaller i örat! Nu förstår jag det där man alltid hört om att alla människor är värdefulla.
Undra om kristallerna går att sälja?
Kristaller och yrsel i all ära, men jag tror att jag har ett större problem än så. Det är lika bra att erkänna:

"Hej, jag heter Malin och jag har ett beroende"

Ni vet när man ständigt måste synas på Facebook, Instagram och bloggen.
När jag låg där döende på akuten, ja jag trodde ju det då i alla fall, så funderade jag ändå på att ta bilder och lägga ut till omvärldens beskådan.

– Ah, det här blir en perfekt bild när sköterskan sticker nålen i min arm.
– Kan man ta en bild på en spypåse?
– Den där manliga sköterskan skulle inte vara så dum att ha på bild.

Är inte det sjukt?
Och är det inte lite varning när man ligger och är förbannad över att man glömde "checka in på akuten"?
Vad är det för märkligt behov man har att hela tiden behöva uppdatera sitt liv för omvärlden? Vem vill ens veta om jag ligger på akuten med en spypåse i handen?

Någon forskare har sagt att Facebook och Twitter är mer beroendeframkallande än alkohol och tobak. Men hjälp! Jag som bloggar och även håller på med Instagram. Kommer jag aldrig att ta mig ur det här träsket?

Biverkningar av detta beroende är ont i tummen. Jag har fått skrålltumme. Ni vet när man håller i telefonen med en hand och skrållar med tummen. Inte bara tio gånger om dagen, utan minst tio gånger i timmen.

Men det finns hopp. Tydligen finns det ett Facebookrehab där man ska lära sig att minska ner antalet inloggningar.
En inloggningsfri dag i veckan kanske skulle införas?

Jag borde i alla fall tagga ner med uppdaterandet och försöka släppa telefonen. Helst innan den växer fast i min hand.

Jag ska, snart... jag ska bara kolla hur många "likes" jag har fått på min senaste status.





- Posted using BlogPress from my iPhone