Jag har blivit en stönare. En sån som låter vid minsta lillaansträngning. Jag kan inte ens böja mig ner och knyta skorna utan att låta som en brunstig flodhäst. Går jag i trappor, stön och stånk. Att resa sig från soffan är som att bestiga ett berg.
Vad har hänt? Åldern? Eller har polyperna täppt igen att totalt? Jag är inte gravid. Även om jag, precis som när jag var höggravid, ibland låter som en strandad val. Och det kan inte vara dåligt flås. Jag tränar ju mer än någonsin.
Jag försöker verkligen att undvika att låta på gymmet. Men ibland när jag tar i så bara kommer stönet. Precis som en rap som bara dyker upp när man har druckit för mycket kolsyra. Och man liksom blir så där snopen att det kom ut ett ljud.
Jag som alltid har fnissat åt "stönare" - och nu är jag en av dom. Nu kommer jag aldrig mer att låta fantasin skena iväg när jag hör konstiga ljud på gymmet. Nu vet jag att dom helt enkelt bara är fokuserade och tar i. Och förmodligen blir dom lika förvånade som jag över hur mycket man kan låta.
Förutom stönandet har det dykt upp en rad andra märkliga grejer.
Humöret.
Nog för att jag alltid har svängt lite, men nu är det fanken som att åka i jordens största berg-och dalbana. Jag hänger inte medsjälv riktigt. Känslig är jag av naturen men nu faller tårarna lite väl lätt. Nu kan jag gråta av att läsa firardags i tidningen eller att se Postkodmiljonären på tv. Det känns som att hormonerna far som ping pong-bollar i kroppen. Dom skapar oreda.
Jag har blivit oroväckande tankspridd och disträ. Det känns som att hjärnan tillhör någon annan ibland.
Trötthet. Jag är konstant trött och kan bokstavligen stå och sova. Det kan bero på att jag störs på nätterna. Jag vaknar ofta av att ha blivit översköljd av en flodvåg. Jag är dyngsur som om jag har duschat och sen gått och lagt mig utan att torka mig. Trots att vi i minusgrader har fönstret öppet och att det i princip blir istappar i näshåren så svettas jag. What?
Och ibland, i dom mest obekväma situationerna när man inte kan knäppa upp eller kasta av sig kläderna, är det som om jag står för nära majbrasan. Det brinner i kroppen och jag blir högröd i fejset.
Jag har trott att jag är allvarligt sjuk, men nu börjar jag förstå...klimakteriet. Och tydligen är jag inte för ung. Mamma var också 40 år när hon fick äran att gå igenom ännu en grej av allt vi kvinnor ska genomlida.
Jag googlade på klimakteriet. Alla symptom stämmer på mig. Skit också. En del märker knappt av att dom är i klimakteriet. En del får alla symptom man kan få. Jag är tydligen en av dom som förgyller den statistiken. Man tackar.
Det är inte det att jag är rädd för att bli gammal. Och det är inte så att jag skäms för att vara där. Jag vet inte varför klimakteriet är så tabu. Men jag skräms däremot. Jag vill inte. Övergångsåldern.
Hallå liksom! Vadå övergång? Jag vill inte gå över nåt. Jag vill stanna här, där jag är nu och inte bli mer mogen än så här.
Tydligen går man igenom vissa faser när man kommer in iklimakteriet. Jag är i förnekelsefasen och här kommer jag krampaktigt att försöka hålla mig kvar.
Och kom inte ens på tanken att kalla mig klimakteriekossa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar