Vilken jävla smäll.

Emma och jag låg länge och drog oss idag. Mannen var på golfbanan tidigt så vi hade hela sängen för oss själva. 

Emma gick upp innan mig. Jag gick ut på toan. 

Och då fick jag en dropattack. Kortslutning i balansorganet. Igen. 

Slog knät i badrumsskåpet. Ramlade ner mot en pall. Slog i rumpan mot den. Armbågen i elementet och huvudet i den kaklade väggen. Vilken jävla smäll. 

Det lät riktigt högt. 

Kravlade mig upp. Gjorde just då mest ont i skinkan. 

Nu gör det mest ont i huvudet och i nacken. 

Slungades ju bak med huvudet på nåt konstigt vis så det drog till rejält i nacken. 

Blev alldeles skakig och rädd efteråt.

Skärrad. 

Nu mår jag illa och känner mig mörbultad. 

Och lipig. 

Orkar fan inte med detta mycket längre. 

Idag fick vi ha en "testa att ringa" -stund med Emma. 

Jag kan ju faktiskt bli liggandes och hon måste ju kunna ringa då. 

Hon kan, men frågan är om hon klarar det om det väl händer?

Usch. Jag känner mig nästan lite rädd att vara ensam hemma med Emma. 

Kuratorn sa ju att jag skulle försöka ha positiva tankar. Men hur fan tänker man positivt i detta läget? 

Ska jag vara glad att jag inte slog mig värre, eller vadå?

Jag försöker oftast skratta åt eländet. Men idag vill jag bara gråta.

Blir en hemmadag. Outfit myskläder. Position ryggläge. 

Jag tänker sura hela dan och tycka synd om mig själv. 

Imorgon är en annan dag och jag är nog på bra humör igen. 

Äh...om jag känner mig själv så skrattar jag nog åt allt igen om bara några timmar .

Jag orkar inte ens vara trevlig och önska er andra en härlig söndag. 

Nää jag är inte bitter. Nä hu nä !