Hela tiden sker det förändringar i våra liv. Vare sig vi vill det eller inte. Stora förändringar som att plötsligt förlora någon, skilsmässor, sjukdomar och olyckor, sorg och livskriser.
Men också små förändringar som att den lokala Ica-butikenbyter plats på grejer så man springer runt som ett förvirrat jon i butiken, bussturer ändras, man kan inte ta ut kontanter påbanken och Kommunen inför timecare.
Små i-landsproblem kan tyckas men är man en vanemänniskamed kontrollbehov som jag så är alla förändringar jobbiga.
Men så finns det självklart förändringar jag gillar, och även saker jag skulle vilja förändra men inte vågar.
Jag beundrar människor som vågar ta det där steget och har mod att göra stora förändringar i sitt liv.
Som att bryta med människor som inte är bra för en, ändra sin livsstil till något bättre, vågar säga upp sig från ett jobb man inte trivs på eller också vågar göra det man alltid önskat eller drömt om. Som våra vänner som nu vågar bryta upp från en trygg punkt , tar hela familjen och flyttar till en annan del av världen. Närmare bestämt Australien.
Så himla galet. Men ändå helt fantastiskt. Jag önskar att jag hade deras styrka och mod. Att våga trotsa jantelagen och göra det man själv vill. Det är ju lite det som är pricken över livet.
Vad är det värsta som kan hända? Att dom inte trivs och får åka hem igen. Eller så blir det helt underbart och den stora frågan blir istället varför dom inte har gjort detta tidigare.
Sen finns det förändringar man nog bör tänka igenom, en, två eller tre gånger.Tatueringar till exempel. Vad tycker du om tatueringar? Det kan vara snyggt på somliga. Vad vore till exempel Michael Scofield i Prison Break utan tatueringar?Men personligen tycker jag att man bör tänka igenom en tatuering. Särskilt om man är ung, typ snart 20 år, och är min son. Varför blir barn myndiga?
En tatuering är något du måste leva med och kunna stå för resten av ditt liv. Det är beundransvärt att man har mod att våga göra det.
Jag funderar på att tatuera in mina barns namn (förbannade 40-årskris) på foten så att ingen mer än jag kan se det. Fast vad är meningen då? Ska inte en tatuering synas? Självklart är mina barns namn en tatuering jag kan stå för, men jag behöverinte göra det för att bevisa min kärlek till dom. Dom är för alltid tatuerade i mitt hjärta.
Nä, den förändringen hoppar jag nog över. Fast nu, mitt i 40-årskrisen, är det en del saker jag känner starkt att jag vill förändra. Saker som kan bli bra för mig. Jag har med åldern blivit ganska klok. Inser att livet är en gåva. Men meningen med livet väljer vi själva. Det handlar bara om att våga.
Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar