Det här med att klippa navelsträngen. Att våga släppa taget om sina barn. Jag vet att man måste. Att det är så det funkar i livet. Barnen blir vuxna och flyttar hemifrån. Det är ett steg i livet man förbereder sig på länge men när det blir ett faktum så kommer det abrupt ändå.
Mitt stora barn har nu tagit det steget och ökat på sina vuxenpoäng. Han har blivit lägenhetsägare. Han och tjejen ska flytta ihop.
Vad tycker jag om det? Jag kunde ha sagt:
- Åh, vad kul. Jättekul!
Och hållit fingrarna i kors. För om jag ska vara ärlig, det är inte kul alls. Jag missunnar honom inte detta. Jag är stolt som en tupp. Ja eller höna. Och jag är glad för deras skull. Men för min egen skull är det, på ren svenska, skittråkigt. Jag har separationsångest och det känns en smula vemodigt.
I veckan var han hemma och rensade i sitt rum.
- Mamma, vad ska jag göra med alla kort? Doppresenter,vad ska man ha det till? Men skämtar du, har du sparat mina tänder?
Näää, det är tandfen som har lämnat tillbaka dom.
Men allvarligt, spara tänder? Varför gör man det? Är det verkligen någon som vill ha dom när dom blir stora? Hade jag tänkt att han skulle visa dom för sina barn?
- Titta här vilka fina tänder pappa hade.
Eller går de att sälja? Kanske smälta ner dom?
Visst är det väl en smula märkligt? Okej om man sparar första gosedjuret eller en hårlock, men tänderna? Känns det inte lite kannibaliskt. Typ som en sekt. Men det är väl liksom nåt man gör som förälder.Eller mer en mammagrej kanske.
Precis som med allt annat som sparas. "Hosianna i höjden, den här har jag gjort i slöjden". Så har det stått på flera av mina julklappar från sonen under åren. Och varje gång jag har öppnat så har jag blivit rörd över hans engagemang och att han gjort något till mig. Men nu när han är äldre så får man väl erkänna att en smörkniv hade räckt. Likaså alla teckningar. När man har 1000 i princip likadana. Måste man spara då?
De första kläderna kan jag fortfarande ta fram och titta på ibland. Har han, den där långe drasuten, varit så liten?
Tiden går så fort. Från första mötet , när navelsträngen bokstavligen klipptes, till nu då han lämnar boet och prövar sina vingar som vuxen. En ny fas i livet.
Det är så mycket jag vill säga. Förmaningar, tips, råd men jag väljer att bara finnas här. Mamma är inte viktigast längre. Han klarar sig själv. Det gör ont, samtidigt som det känns skönt. Nu vet jag att jag har lyckats.
Och saknar jag honom allt för mycket får jag väl öppna den lilla asken och titta på hans tänder. För dom lämnade han kvar här hemma. Jag undrar varför?
Jag avslutar med ett par fina rader från Björn Afzelius sång Ikaros:
"Låt den du älskar få pröva sina vingar, en dag så flyger din älskade rätt..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar