Just det!

Kom nyss på att jag inte kommer hinna träffa min son i morgon innan han drar utomlands en vecka. Snyft!
Hjälp vad jag kommer att vara orolig denna veckan. Det är han och 3 kompisar som ska åka.
Ena delen av mig skriker inombords: NEJ! Låt för fanken inte honom åka. Är du dum i huvudet eller?
Andra halvan säger: Du måste lita på honom. Han fixar detta. Du vill ju att han ska ut o resa och ha kul?! Om några månader är han 18 och då reser han ändå!

Fan...nu kommer man till det där att vara tonårsförälder igen. Han är ett barn fortfarande men ändå mer vuxen än barn. Ett vuxet barn helt enkelt. Jag är kluven.

Jag skulle mycket väl kunna ha sagt till någon annan som är i min situation:
-Nej, låt inte ditt barn åka, det kan hända så mkt skit och du skulle aldrig förlåta dig själv om nå´t händer.
Men nu sitter jag här och har gått med på att låta honom åka. Hur tänkte jag?
Jag ångrar mig!!!

Tänk om?
Usch, jag vill inte ens tänka tanken på vad som kan hända.
En vän sa:
-Men Malin, man behöver inte åka utomlands, det kan likaväl hända något här hemma.
Sant! Men nu kommer han vara så långt borta ju?!

Är jag en höns mamma? Ska man börja klippa lite på navelsträngen? ( klipper den helt gör jag ALDRIG!!! )
Eller är jag dum i huvudet som låter honom åka?

Emma kommer iaf aldrig få åka utomlands själv. Inte ens när hon blir myndig!!!


*suck...djup suck*