Krönika

Har kommer dagens krönika som var med i Östran:

"Vem bestämmer hemma hos er?

Hemma hos oss är det oftast tjejerna mot killarna. Eftersom min son nästan aldrig är hemma så har vi tjejer övertaget. Inte helt lätt för min man att få sin röst hörd.

Jag läste någonstans att kärleken består längre i ett förhållande om kvinnan får bestämma.

Jag skulle vilja säga att vi bestämmer lika mycket  men då ljuger jag. Det är väl lika bra att erkänna, jag bestämmer mest. Men vadå, får man lillfingret så tar man ju hela handen.

Jag låter min man bestämma över alla tråkiga saker. Trädgården, bilen, diskmaskinen och fjärrkontrollen.  Det sistnämnda efter klockan 23 på kvällen.

Diskmaskinen tänker ni, vad bestämmer han då? Jo, han är diskmaskinspolis. Gud nåde den som ställer in sakerna "fel" i diskmaskinen. Han vårdar den med kärlek. Som om det vore hans andra fru. Kan man vara svartsjuk på en diskmaskin? I så fall är det nog därför jag ignorerar den helt.

 Likaså sopsorteringen. Det går han i gång på, på riktigt. Plasten hit, metallen dit, skölja alla kartonger kliniskt rena ,vika, packa och sen åka till sopstationen för att sortera och slänga. Vill han bestämma över det så säger jag bara "vassego". När det gäller soporna är jag inte ett dugg sotis. Jag är bara glad att slippa.

Vi är liksom bra på olika saker. Min man är bra på att rensa , sortera och slänga. Jag är bra på att köpa nytt. Inga konstigheter.

 Att respektera varandra och acceptera varandras olikheter, det tror jag man kommer långt med i ett förhållande. Det vore ju förbannat trist att leva ihop med någon som skulle vara precis som en själv. Hjälp! Leva med nån som är som mig?

I går hade vi fyraårig bröllopsdag. Det ska vi fira i kväll. Det är första gången vi firar en bröllopsdag.  Det är inte så att vi har struntat i att fira det innan. Vi har glömt det helt enkelt. Häromdagen fick vi frågan om när och hur länge vi har varit gifta. Då tittade min man och jag lika frågvist på varandra. Ska man veta sånt? Tur att det står i ringen.

Jag vet inte om man egentligen måste fira bröllopsdag. Blir man lyckligare då? Är det inte bättre att man vårdar sin kärlek och firar lite då och då istället för bara en gång om året? Men, om det är så att mannen ska ge sin fru en present på bröllopsdagen, ja det säger jag så klart inte nej till.

Vi är inte så bra på att göra saker på tu man hand, så visst, lite kvalitetstid på bröllopsdagen är väl kanske inte fel. Barnvakt är fixad.  Vad vi ska hitta på vet vi inte än. Jag tror egentligen inte det spelar någon större roll för någon av oss vad vi gör. Det viktiga är bara att jag får bestämma. För då kommer vi  leva lyckliga i alla våra dar..."