Andas

Nu andas jag. Ja det gör jag ju så klart hela tiden men ibland måste man ta djupa andetag och andas extra mycket. Känna lugnet. 

Mannen är på jobbet. Sonen oxå. Emma sover. Vi läste ett kapitel i Alla vi barn i Bullerbyn. Hon älskar det. Och nu sitter jag under filten, har tänt ljus, dricker kaffe och kollar tv. 

Jag andas...

När Emmas kompis hade gått hem fick jag ett ryck och ville åka och träna. Mamma och pappa tog Emma en stund och jag körde slut på mig själv på gymmet. 

Cyklade hem i ösregn. Hämtade Emma. 

När vi väl kom hem spolade jag upp ett varmt bad. Gjorde en hårinpackning och kletade på en ansiktsmask. 

Så jäkla gutt. 

När man känner sig orolig eller stressad inombords är det så viktigt att hitta dom där små stunderna då man kan "andas".

Jag känner mig faktiskt väldigt stressad inombords. Och orolig. Är en känsla jag inte riktigt kan bli av med.

Jag är inte rädd ofta. Men nu är jag rädd. Rädd för att bryta ner mitt balansorgan. Att läggas in. Att inte ha kontroll. Att inte veta hur jag kommer att må.

Sen är det en annan åkomma på min kropp som jag oroar mig för. Vet att jag måste besöka läkaren för det. Men fatta att jag inte pallar.

Jag hade ju hudcancer i min panna för 5 år sedan. Precis vid hårfästet. Ett konstigt sår som ibland var "sårigt", ibland läkte det lite, ibland fjällade det. Eksem trodde jag. Men det var hudcancer. Det opererades bort snabbt. 

Nu har jag sedan en tid tillbaka, alldeles för länge, haft ett sår i och en bit ut på näsan. Det är ett sår, det läker, det försvinner, det kommer tillbaka och nu fjällar det. Har haft det så länge nu att nästippen liksom känns "död". Ja eller bedövad. Jag känner inte den.

Det kanske inte är nåt. Men jag vet att jag måste ringa hud igen. Jag vet att dom sa att det kan komma tillbaka nån annanstans på kroppen. Jag vet att dom sa att det var vanligt runt näsan ( vilket min farmor oxå hade )

Jag vet...men ändå tar det emot att ringa. 

Jag orkar liksom inte. Jag är så less på läkare och sjukhus. 

Jag tänker att om jag ignorerar det så kanske det försvinner. 

Jag blir så stressad så att jag mår illa bara jag tänker på det.

Men...jag SKA ringa. Har lovat mina närmsta det så länge nu. Varje gång såret har försvunnit så har jag sagt, OM det kommer tillbaka igen så ska jag ringa. 

Nu ska jag det, jag lovar. Men en sak i taget. Först behandlingen av balansorganet. 

Och så har jag precis gråtit en skvätt. Såg ni Hellenius hörna? 

Cancer. Fuck cancer!

Skönt att få skriva av sig lite.

Nu ska jag andas lite till och titta på Bron. 

Imorgon är en ny dag, ny vecka och nya möjligheter. ❤