Krönika

Här kan ni läsa dagens krönika som är med i Östran.

 

 

 

-När jag blir stor vill jag bli en pizzabagare, sa vår snart femåriga dotter.

Men det är inte för att äta obegränsat med pizza, utan för att dela ut gratis klubbor till barnen.

Då  fick jag dra till med en vit lögn. Såna lögner som är legitima att använda som förälder.

- Nä men va kul. Vilken bra idé. Klart du ska bli pizzabagare. 

Och så håller man fingrarna i kors bakom ryggen.

Fast det vänder snabbt. Innan drömmen som pizzabagare dök upp ville hon bli danslärare. Då ljög jag inte när jag sa att det var en bra idé. Då såg jag Paris och New York framför mig.

Häromdagen ville hon bli brandman.  Då hörde jag sirener inom mig och såg mig själv ligga sömnlös om nätterna.

Vad hade du för drömmar och framtidsplaner när du var liten?

Jag ville jobba i en chokladfabrik. Jag förstår min tanke. Obegränsat med choklad.

 Jag ville även bli mamma.  Och den drömmen slog in. Jag lyckades, jag fick en livstidsanställning. Och jag har aldrig ångrat mig.

 Men det har funnits stunder då jag verkligen har funderat på vad jag har gett mig in på.

Att jobba som mamma är absolut inte lätt. Man ställs inför utmaningar och oehörda prövningar så som sömnbrist, tvärtemot-strejk och perioder med trots. Simultankapacitet är ett måste.

Det är en fördel om man är stark och har ett  tålamod utan dess like, särskilt om man måste bära ut en protesterande "anställd" (läs: unge) inför åskådare i den lokala Ica-butiken.  Då är det bra om man kan hantera situationen och behålla lugnet även om explosionen är nära. Helst bör man samtidigt le ett "det är inte så farligt som det ser ut"-leende i sitt högröda, sammanbitna fejs.

Det är obekväma arbetstider och mycket övertid som mamma. Trots att man är chef är det ofta den anställda som bestämmer. Märkligt! Men det är för att man helt enkelt har blivit bra på att välja sina strider.

Man ger allt man har och kan, lyssnar, lär och finns alltid till hands.  Ändå uppskattas man inte alltid på "arbetsplatsen".  Ibland  är man världens sämsta och inget man gör är rätt.  Men man också vara världens bästa och det är dom stunderna man minns mest.

 Att vara mamma, ja förälder överhuvudtaget, är  trots stunder av total frustration, irritation och på gränsen till psykbryt vara det bästa jobb man kan ha. Att man ibland funderar på att säga upp sig är bara tillfällig sinnesförvirring eller ren utmattning. Detta "jobb" skulle jag aldrig vilja vara utan.

 Man tjänar absolut ingenting på att jobba som mamma. I alla fall inte i kronors mått räknat. Man blir snarare ruinerad. Men ändå är jag rik för varje dag får jag en lön utbetald  i form av kärlek, glädje och lycka. Det är bättre än alla pengar i världen.