Krönika

Kom på att jag har lovat att mina vänner utanför Kalmar , och alla ni som glömt köpa Östran eller är för snåla skulle få ta del av min krönika.
Jag bjuder er på det ;)



Nyårslöfte sägs vara ett sätt att förändra sin livsstil. Men ska man behöva ha ett nyårslöfte för att klara det? Det handlar nog mer om vilja.

För min egen del tror jag aldrig att jag har lyckats hålla ett nyårslöfte. Åtminstone inte fullt ut. Så fort jag har krav på mig själv och det inte går som jag vill så ger jag upp.

I år har jag inget krav, men jag har lovat att försöka. Försöka är bra! Ett av mina nyårslöften som jag ska försöka hålla är att under 2013 leva lite sundare. Det borde väl inte vara några problem egentligen. Det är bara det att när jag till exempel har bestämt att inte äta godis så gör jag inget annat än tänker på just godis, i alla dess former.

Helt plötsligt kan jag få ett tvångsbegär, jag bara måste ha en påse gott. Då finns det ingen hejd, jag bara mular in. Det kan vara så illa att jag letar igenom skafferiet och jublar av glädje när jag hittar dotterns gamla lördagsgodis som jag, utan att blinka, äter upp.
Det spelar ingen roll att dom sega napparna är så hårda att dom knappt är ätbara, aldrig har godis smakat så gott!

I år har jag inga förbud. Det förbjudna lockar mer så i år är allt tillåtet. Bara det inmundigas i måttliga mängder och med sunt förnuft.

Jag ska helt enkelt försöka tänka på vad jag stoppar i mig och framför allt ska jag försöka använda gymkortet lite oftare.
Det har nämligen visat sig att det hjälper inte att man är ägare till ett gymkort – man måste tydligen gå till gymmet också om man vill se resultat.

Och så tänker jag så här, att om jag är duktig och går dit så får man ju unna sig lite gott emellanåt. Perfekt!

3 kilometer på bandet = en chokladbit till kaffet

5 kilometer på bandet = en skål med chips

1 mil på bandet = en pizza

Jag insåg precis att jag förmodligen aldrig mer kommer att få äta pizza…

Ett annat nyårslöfte är att försöka att sluta svära. Jag är verkligen hemsk. Jag svär som en ”borstbindare”. Vad det nu innebär? Det är bara något jag har fått höra av den äldre generationen i släkten. Men det har alltid sagts med en negativ klang så jag antar att det inte är bra.

Framförallt vill jag inte att min dotter ska börja svära. Med tanke på att barn hör precis allt så är det konstigt att hon inte har börjat ta efter min fula ovana.

Men ibland känns det ju befogat med en svordom. Frågan är vad man då använder för ord istället? Jag menar, slår man i lilltån i en dörrtröskel så är det ju liksom inte precis så att man säger ”Hoppsan!”.

Svärburken står redo här hemma. Det räcker inte med någon fjuttig enkrona eller femma för en svordom, nää en tjuga för varje fult ord. Det ska svida lite.

Pengarna i burken ska läggas på en resa. Men tänker ni precis som jag då? Att ju mer jag svär desto mer pengar blir det till resan.

Jobbigt läge…



Vad tyckte ni?




- Posted using BlogPress from my iPhone