Uppgiven

Nu håller jag på att bryta ihop. På riktigt. 

Dagen började uruselt, var lite bättre på em och slutade helt åt h-vete. 

Hade haft en mysigt eftermiddag med Emma. Vi såg film. Låg och läste. Lekte med dockor. Jag lagade middag. 

Skulle bara få ner i källaren och hämta en sak och...sviiisch, pang, duns. 

Ramlade. 

Kändes som att jag fick en stöt i handen genom armen ,upp i axeln ,nacken och huvudet. 

Jäklar vad ont det gjorde. Slog i sidan av handen och armbågen. 

Gjorde så ont så jag trodde jag skulle tuppa av. 

Nu efteråt känner jag hur ont jag har i rumpan oxå. Slog tydligen i där med. 

Emma blev ledsen. Skulle krama mig. Hämtade saker från sitt rum som hon ville ge mig för att hon tyckte synd om mig. 

Lilla gumman...

Jag ringde Micke så han kom hem från jobbet. 

Jag har svinont i armen/armbågen. Vågar knappt röra mig. 

Borde kanske åkt in och kollat den men jag orkar inte sitta på sjukhuset ikväll. Vänta på röntgen och sen kanske det ändå inte är nåt. 

Har jag lika ont imorgon bitti som jag har nu så ska jag ringa. 

Men nu ligger jag på soffan med armen på en kudde och försöker slappna av. 

Känner mig ganska uppgiven och ledsen. 

Känner att jag snart inte orkar mer. 

Jo ja vet. Jag är starkare än jag tror. Man 

orkar alltid lite till. Det finns dom som har det värre. Bit ihop, det går snart över. Tänk positivt.

 Fuck positivt!!!

Jag är less. Förbannad. Sur. Irriterad. Ledsen. Rädd. Trött. 

Jag orkar inte tänka positivt. Det här är skitjobbigt. Finns inget positivt med det här överhuvudtaget! 

Emma saknade sin moster nu ikväll. Hon tog på sig halsbandet där moster är med på bild. 

Du är efterlängtad Lina. Skönt att du snart kommer hem ❤