Hopp

Nu har jag pratat med läkaren. 

Det SKA det kännas så här efter behandlingen. Det är ett bra tecken på att man har lyckats bryta ner balansorganet. 

Nu blir det några jobbiga veckor med yrsel och kräkningar. Det är kroppen som håller på att ställa in sig på att leva med bara ett balansorgan. 

När man har vant sig lite så kommer det en lugnare period med inte lika kraftig yrsel. "Bara" ostadighet och känslan av att vara lite svajig . Då kan man börja öva upp balansen igen.

Hon sa att jag skulle försöka gå upp varje dag. Trotsa yrseln. Våga gå. Men inte om det blev för jobbigt. Inte ut på några större äventyr och absolut inte köra bil eller ge mig iväg själv. 

Jag får äta piller mot illamående för då kräks jag oftast inte. Jag blir trött och dåsig men som läkaren sa, jag har ju ändå inget annat att göra så då är det väl helt ok att vara trött. 

Hjärnan och kroppen måste vänja sig vid att det är så här, det finns bara ett balansorgan. 

Det tar tid men det kommer bli bra. 

Ja ... Jag får väl börja  ge mig ut lite då och då. Får gå sakta. Eller gå och gå, jag släpar fötterna. Typ hasar fram. Vågar inte lyfta för då tappar jag balansen. Måste känna marken hela tiden. 

Men...det känns lite bättre nu när jag har pratat med läkaren. 

Jag känner hopp!

Nu ska bara nästa problem ur världen oxå. Armbågen! Lillfingret och ringfingret lever sitt egna liv nu. Nästan bortdomnade sen smällen. 

Men blödningen kanske inte har lagt sig än.

Tänk vad skönt att slippa dropattacks sen. Det kommer kännas som en befrielse. Som ett nytt liv .

Längtar!