Skönt att höra, själv tycker jag bara att jag gnäller.
Jag försöker vara positiv men när livet inte är som det var och man inte kan leva som man gjorde då är det svårt att vara positiv.
Finns dom som har det värre försöker jag tänka. Som en vän till mig som nu ligger på sjukhus och väntar på att få bukt med cancer i både lungor och hjärna. Klart att han har det värre. Då är mitt ingenting att klaga på.
Då skäms jag nästan över att jag ens gnäller.
Men det är ändå svårt. Som nu. Micke drog till dagis med Emma. Han ska vara med henne där idag och hälsa på lite.
Jag hade tänkt städa och plocka här hemma. Men jag orkar inte. Är helt slut.
Orkar inte ens gå på toaletten. Har legat kissinödig en timma nu.
Jag orkar fan inte ska skratta längre. Jag som alltid har haft så nära till skratt. Nu är det mer nära till lipen. Vill gråta hela tiden.
Fast jag är ju en känslomänniska.
Livet med mig är en riktigt berg och bana.
Men just nu har jag stannat i en svacka.
Ligger i sängen nu.
Borde, ska, behöver, måste...tankarna snurrar.
O.R.K.A.R I.N.T.E
I början när jag fick den här diagnosen frågade min läkare mig om jag behövde antidepp-medicin. Därför att många med den här sjukdomen blir deprimerade. Får ångest. Isolerar sig.
Då skrattade jag nästan åt henne.
Va fan, jag är väl inte så sjuk!
Men nu förstår jag vad hon menar.
Bara att gå till affären eller träffa en vän är jobbigt. Jag drar mig undan.
Nån måste nog snart slita ut mig innan jag går i ide.
Fast egentligen är det väl inte så dum idé. Somna nu och vakna när det är varmt igen.
Måtte detta snart vara över så att jag kan börja leva igen.
Bli samma gamla Malla. Som kan göra flera saker på en och samma gång. Full med energi. Som inte behöver "to do"-listor för att allt redan är gjort.
Jag vill ha ork och vara glad.
Nä nu får jag rycka upp mig. Behövde bara få gnälla lite.
Jag tror jag ska tvinga mig själv ut i trädgården.
Ut och ta lite luft. Det har ingen människa dött av.
Men först kissa...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar