Krönika

Dagens krönika i tidningen. Kul att ni hör av er och säger vad ni tycker om mina krönikor. Det gör mig glad.

"En sockerkick. Det får vår dotter när hon äter för mycket sött. Vid en för hög dos blir hon som en speedad duracell-kanin. Utan offläge. Hon blir stimmig, högljudd och klumpig. Nästan berusad. För att sen efter en stund dala och bli trött, okoncentrerad och på väldigt dåligt humör.

Ständigt detta tjat om gott.

- Kan jag får en bulle?

- Har vi kex?

Allt onyttigt som alltid ska mulas in. Men själv göra själv ha som det så fint heter.

För vem är det som handlar hem och bunkrar upp i kylskåp och skafferi? Jag har en förmåga att alltid handla hem "det kan vara gott att ha hemma"-grejer. Jag är också en sån där som faller för tricket att allt onyttigt finns framme vid kassorna.

Är ni också såna som kör med mutor? Sockermutor. Som till exempel när man handlar, om du inte busar får du godis. Vi använder det även som tröst och belöning. Barn fattar grejen och utnyttjar så klart situationen.

Vi vet att det finns socker i sötsaker, godis och läsk men det finns även många livsmedel som är enorma sockerbomber. Visst borde vi bli mer noggranna med vad vi handlar hem. Men att mitt i vardagsstressen läsa innehållsförteckning på det man köper kan kännas överdrivet, samtidigt som det dåliga samvetet gnager. Dock kan man börja med att sluta köpa hem det man verkligen vet är överdrivet mycket socker i. Här hemma bojkottar vi bland annat kräm och risifrutti.

Men är socker egentligen så farligt om man intar det i lagom mängd? Är det inte överkonsumtionen som är boven? Ibland kan jag tycka att lite vardagssött är nödvändigt. För om lingonsylt kan få min dotter att äta upp köttbullarna och moset, ja då får hon det som lite bonus. Och ketchup till falukorv och makaroner hör liksom till.

Jag tror inte på att förbjuda socker helt. Det förbjudna vill man bara ha mer av. Men vi vuxna kan lära barnen att bli mer medvetna och att det finns andra alternativ. Att begränsa intaget. Om det bjuds på fika så kan en bulle vara tillräckligt, två är för många. Har man fått godis behöver man inte skölja ner det med läsk. Och framförallt, regel nummer ett: mat och grönsaker innan sötsaker.

Man sen är det ju det där med att man ska leva som man lär. Marabou är ju så rysligt gott. Inte bara till helgen. Helst en bit varje dag. Det är en trygghet att det ligger en chokladkaka i kylskåpsdörren. Som en napp för ett otröstligt barn.

Men även barn klarar sig utan napp. Om man bara ger det lite tid. Dom måste vara redo att lämna ifrån sig den. Ibland med löfte om något i utbyte.

I kväll ska chokladkakan bort. Jag känner mig redo. Men jag tänker inte kasta den. Inte ge bort den heller. Inte ens om jag får en present. Jag tänker äta upp den..."