Såg en diskussion på nätet nu som handlade om barn ska få sova i föräldrarnas säng eller inte.
Vad tycker ni?
Jag tycker att det är viktigt att barn lär sig att somna och sova i sin egna säng. Att dom känner sig trygga där.
Men...jag tycker självklart att barn ska få komma in till sina föräldrar och sova hos dom om det behövs.
Och nu menar jag barn, inte tonåringar. Stora tonåringar. Skulle kanske vara en aning märkligt om Patric, 19 år, kom och kröp upp mellan oss.
Jag tycker inte om att sova själv. Mår inte alls bra av det. Är väldigt mörkrädd.
Vill inte att Emma ska behöva ha den rädslan som jag har så vi har alltid varit noga med att hon sommar i sin egna säng .Men hon har alltid varit välkommen in till vår säng. Och det har vi alltid talat om för henne.
Ibland kommer barn in i perioder då dom drömmer mycket. Perioder då dom har separationsångest. Perioder då saker och ting är lite jobbigare. Ska man som förälder inte finnas där för dom då? Om
Emma kommer in till oss på natten så måste det ju betyda att hon behöver oss. Det spelar ingen roll om det är mitt i natten eller om min sömn rubbas, jag vill alltid finnas för mitt barn.
Visst, helt ärligt så sover vi alla tre sämre när Emma kommer in till oss men blir det för jobbigt så är det ju inte svårare än att bara bära tillbaka henne till sängen igen.
Men jag tycker om att ha Emma nära mig. Höra henne andas. Känna hennes hand när hon letar efter mig för att känna om jag ligger där brevid.
Det är mysigt och jag känner mig lugn av att ha Emma nära mig. Även att hon sparkar,bökar och breder ut sig så att jag ligger på gränsen till att ramla ur sängen hela tiden.
Vi har oxå gjort det till en grej att jobbar jag natt eller är iväg,så får Emma sova på min sida brevid Micke. Och om Micke är iväg så får Emma sova på hans sida. Om hon vill. För oftast vill Emma sova i sin egna säng. Hon känner sig trygg där. Det känns skönt.
Det är bara jag, hönsmamman, som kan få ont i hjärtat ibland och tänka att hon ser så ensam ut när hon ligger där så liten och sover sin stora säng.
Jag tycker man ska lyssna på sitt barn, lära känna sitt barn och vara lyhörd för vad barnet behöver .
Emma sa nu senast ikväll när vi sa gonatt:
-Mamma jag kanske kommer in till er sen om jag vaknar.
-Ja gör du det.
-Men om jag har drömt nåt läskigt kanske jag inte vågar gå, då ropar jag på er.
-Ja, och då hämtar vi dig.
Jag tror att bara av att hon vet det så kommer hon sova gott. Tryggheten att veta att hon får om hon vill.
Om man absolut inte kan sova med sin barn brevid sig kanske man ändå ska låta det komma in en stund. Få somna där , få tanka lite trygghet och närhet och sen kan man bära tillbaka barnet när det sover.
Har man planerat in i kalendern att man ska "ligga" just den kvällen barnet kommer in och vill sova hos en , ja då får man väl helt enkelt använda nån annan plats att "ligga" på :)
Eller får man snällt vänta ( den som väntar på nåt gott ... ) tills barnet har somnat om , bära tillbaka det in till dennes säng , och så köra på när det blir BF i sängen igen.
Inga konstigheter!
Självklart har jag oxå suckat och pustat och tyckt att det har vart jobbigt när min sömn har blivit störd flera nätter i rad. Och man får tycka det är jobbigt. För det är jobbigt att vara förälder ibland.
Men, jag tycker ändå att som förälder är man skyldig att finnas där, dag som natt. Hur jobbigt det än är...
Observera nu att det här är mina tankar och funderingar. Var och en gör självklart det som känns bäst för sig själv och sina barn!
