Känns faktiskt rätt skönt att vi har larm.
Idag har varit en ganska bra dag. Bestämde mig för att vara glad idag. Och jag lyckades, nästan.
Det började bra iallafall.
Träffade Ramona på en fika och lite tittande i butiker.
Hittade inget. Bara trist rea.
Skällde lite på en busschaufför när jag skulle åka hem. En kille fick inte åka med. Han skulle betala med kort och apparaten funkade inte. Han fick gå av och köpa biljett i så fall sa hon. Men hon väntade inte på honom.
Va fan! Han kunde väl inte hjälpa att deras system inte funkade. Finns möjligheten att betala med sitt betalkort så ska man oxå kunna göra det. Tänk om han hade klivit på vid en busshållplats där det inte fanns en biljettautomat. Skulle hon skitit i att låta honom åka med?
Jag sa till henne, högt inför hela bussen, men hon verkade inte bry sig. Men alla mumlade på bussen om att det var helt sjukt och för jävligt.
Det var det. Stackars kille som fick gå av.
I em kväll har ångesten kommit över mig igen. Får nästan panik och svårt att andas. Tårarna börjar helt plötsligt att rinna.
Jag tänker så mycket konstiga tankar.
Vill så gärna bara ha det där samtalet och få besked om att allt är ok.
Olidlig väntan.
Har försökt vila men det låter fortfarande mycket i örat.
Kan inte riktigt slappna av.
Jag hoppades på att 2015 skulle bli ett bra år. Snälla. Låt det bli det. Snart måste det väl ändå vända.
Ett bra telefonsamtal. Operation av trumhinna och så klippa balansorganet.
Sen ... Sen börjar mitt liv igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar