En vecka

Idag har det gått en vecka. Efter cellprovstagningen på knölen i bröstet sa dom att det skulle ta en vecka att få svar. 

Idag är det en vecka...snälla...ge mig besked så jag kan funka normalt igen. 

Fast att jag vet att jag egentligen kan vara lugn. Att beskedet kommer vara bra så är jag ändå orolig. Är som ett tryck över bröstet. Känner att jag i samtal med folk försvinner bort o börjar tänka på knölen. Enormt disträ. 

Tänker på hur en del människor funkar. 

När det händer något i deras liv , med dom själva, barn eller familj, så ska man lägga 100 % på dom. Engagera sig och bry sig. Men det är sen inte lika viktigt för dom att bry sig om hur någon annan har det. 

Fast att jag har det jobbigt nu så tror och hoppas jag att jag ändå fortsätter att bry mig om andra. Tror faktiskt att jag hellre bryr mig om andra än att tycker synd om mig själv. 

Kan jag lägga energi på någon annan som har det jobbigt så kan jag för en stund glömma hur jag själv har det. 

Jag är en sån där människa så får jag frågan vilka dom viktigaste personerna i mitt liv är, så glömmer jag alltid bort att säga mig själv. 

Jag glömmer bort att jag faktiskt är viktig.

Alla är viktiga. Jag har det jobbigt nu men för det blir inte någon annans problem eller bekymmer oviktiga för mig.  

Idag tog vi rejäl sovmorgon. Emma kom in och kröp ner hos mig 7.30. Då tänkte jag gå upp men vi somnade visst om till 10. 

Sen har vi kämpat här med medicinen. Emma tycker tabletterna är så svåra att svälja. Tårarna rinner på henne. Lilla gumman. 

Det blir en soft dag. Ska nog pärla lite. 

Och en runda förbi modehuset. 

Kanske en pw oxå 

Imorgon ska jag springa igen. Kanske gymmet. Och så in till stan och ta en fika.

Skulle boka biljetter till Fifty shades-filmen men den  är i princip fullbokad den helgen den börjar gå. 

Får se om vi kan klämma in oss nånstans eller om vi går senare på den. 

Se den ska jag iallafall. Som jag har längtat. 

Ha en bra dag. Var rädda om er ❤