Krönika

Nu är sommarlovet slut och skolorna har kickat igång. För dom flesta innebär det lycka och glädje. För några innebär det ångest och utanförskap.  

För majoriteten är skolan en trygg plats,för en del ett rent helvete. Visst gör det ont inombords när man tänker på att det faktiskt är så?

Häromdagen stod jag kvar en stund på skolgården efter att jag hade lämnat dottern och funderade på det här med att leka tre. Varför är det oftast en för mycket? Varför kan det inte funka lika bra som två eller fyra?

Är det en myt att tjejer inte kan leka tre eller är det generellt så att vi har svårare för det?

Är det en liten gömd hormon i kroppen som strider mot att vara en för mycket? Eller har vi formats av vad vi alltid har fått höra? Jag har i alla fall under hela mitt liv, i många olika sammanhang, matats med att man kan inte leka tre.  Särskilt inte tjejer.

Personligen har jag faktiskt själv upplevt det här med att känna sig utanför, även i vuxen ålder. Det har vi nog alla någon gång. Två går bra, även fyra eller fler.

Jag tyckte mig även se på skolgården att det var några som inte klarade av att hänga tre. Det viskades, tisslades, två sprang iväg och en blev kvar. Jag vill inte tro att man som sexåringar lämnar någon utanför. De är ju "bara" barn. 

Kan man inte bara få vara barn då och ha kul med alla? Det borde inte ens gå att tänka tanken att en till är en för mycket.

Varför finns det oftast en i varje klass som är eller blir en mobbare? Och varför finns det alltid någon som måste utsättas och bli mobbad? Jag önskar verkligen att mobbning och utanförskap skulle upphöra och sluta existera. Omedelbums. Det måste vara nolltolerans mot mobbning både bland barn och vuxna.

Hur lär man barn att vara snälla mot varandra? Att inte retas, mobbas och stöta bort? Och att våga säga ifrån när man ser att mobbning pågår. Att våga stå emot.

Det är vi vuxna som måste hjälpa dom med det. Man kan inte lämna allt ansvar till skolan, lärare och pedagoger. Man måste jobba med den biten hemma också. Självklart har skolan ett ansvar, det är ju där våra barn spenderar mycket av sin tid. Skolan måste vara lyhörd. Men det är vi som föräldrar som formar våra barn. Det är vi som är deras förebilder.

Vid det här laget vet vi att barn inte gör som man säger. Barn gör som vuxna gör. 

Hur gör du? Pratar du illa om andra inför dina barn? Stöter du bort en arbetskollega eller vän? Låter du någon känna sig utanför? Kan du med handen på hjärtat säga att du aldrig har kränkt någon?

Man kan inte älska alla och man behöver definitivt inte älska alla heller. Men med ödmjukhet och respekt kommer man långt. Och att alltid tänka en gång extra att vara mot andra som du själv vill bli bemött. Svårare än så är det inte.

Man får helt enkelt ut och leta efter lite K-brunnar att hoppa jämfota på. Mer kärlek åt folket!