Fuck cancer

Ligger i sängen och tårarna rinner ner för mina kinder. 

Hamnade på någon sida där jag fick läsa om en 4-årig pojke som hade fått cancer. Obotlig cancer. Läkarna kan inte göra mer. 

Fy fan!

Vilken hemsk jävla sjukdom cancer är. 

Den sjukdomen skrämmer mig enormt mycket. 

Särskilt när man har haft flera nära som har gått bort i sjukdomen. 

Min mormor överlevde. Hon kämpade emot.

Jag har haft hudcancer. Började med ett sår i pannan pga av att jag någon gång i mitt liv har bränt mig av solen. 

Jag opererade bort det...nu är det bara efterkontroller och ärret som påminner mig om det ibland. 

Men den dagen på sjukhuset, när jag fick beskedet, glömmer jag aldrig. 

Chock och många tårar. 

Nu tänker jag mig för när jag solar. Och smörjer alltid in mig. 

Och jag är nojjig med att smörja in Emma. 

Att man bränner sig som barn kan man få lida för längre fram. Tänk på det. 

Det känns som att det spelar ingen roll hur god människa man än är, hur bra livsstil man än har. Den angriper ändå.

När den ger sig på oskyldiga små barn...fan. 

Det samlas in pengar till Cancerfonder hit o dit hela tiden. Men kommer man nån vart i forskningen?

Det känns som att man bara hör fler och fler få cancer.

Cancer skrämmer mig. För jag vet att vill den slå till så gör den. Var? När? Hur?

Det känns som att man aldrig kan veta.

Det känns så löjligt att gnälla om vardagliga saker. PMS. Eller att man har problem med balansen. Eller ramlar och slår sig ibland. När men vet att det finns människor som , kanske just precis NU, fått beskedet att dom eller någon som står nära ska dö. 

Kanske har dom precis tagit farväl. 

Jag hatar cancer. 

Fuck cancer. 

Älska idag. Skit i små jävla problem. Njut av dagen. Av livet. 

Ta vara på dom du har nära. 

Man vet aldrig vad som väntar imorgon ❤

Men även om jag inte har cancer så är jag väldigt rädd för att bli sjukare. Att ramla och slå mig riktigt illa. 

Rädd för operationen. Rädd för att må dåligt. Rädd för att bli döv. 

 Rädd för att dö. 

Man kan inte dö av själva sjukdomen i sig. Men man kan ramla och slå sig riktigt illa. 

Hjärnan som inte orkar mer pga stressen från ett balansorgan som skickar många konstiga signaler...

Klart jag är rädd. Har blivit ännu mer rädd sedan jag fick veta att någon jag vet hade Menieres har gått bort. Bara ramlade ihop. Kramper. 

I mitt huvud har jag redan börjat spela upp olika scenario. Pratat en hel del med Micke. 

Jag kanske inte säger nåt. Visar heller  inget utåt. Vill inte göra det heller för då blir allt så påtagligt. Det blir bara värre för mig. Jag vill ju inte vara sjuk. 

Vill inte att nån tycker synd om mig. 

Men det känns inombords. Därför är det skönt att få skriva av sig här 

För om jag är disträ när vi pratar. Om jag inte lyssnar. Om jag är ofokuserad. Om jag stänger mig inne. Kanske inte svarar när du ringer. Håller mig undan. Så har jag helt enkelt bara en jobbig stund. Kanske en dålig dag. 

Att leva med sjukdomen Menieres har förändrat mig och mitt liv. 

Fuck menieres.