Funderar på att strunta i att skriva i bloggen när jag mår så här. Blir ju ändå inga roliga uppdateringar. Men samtidigt så tycker jag det är skönt att skriva av mig.
Alla som känner mig vet att jag bryr mig väldigt mycket om andra. Att jag gärna stöttar och ger råd men när jag själv mår dåligt så drar jag mig gärna undan.
Frågar någon hur jag mår blir svaret ofta:
-Jo men det är ok.
-Det går över
Eller den klassiska :
-Jag överlever.
Och så fejksmajlet.
Vet inte varför jag är sån. Vill kanske inte riktigt erkänna att jag mår dåligt. Skydda mig själv på nåt vis.
Har mycket lättare att skriva vad jag känner.
I dag mår jag skit!!!
Orkar inte gå upp. Gick upp och åt frukost men kröp ner direkt igen.
Har ingen lust med nåt alls.
Inte blir det bättre av att huvudet bultar och känns tungt.
En vän ville komma förbi på en kaffe. En ville ses i stan. Men jag orkar inte.
Jag vill... Men ändå inte.
Har ingen energi.
Jag klarar smärtan av alla fallen. Jag har lärt mig att hantera gunget och illamåendet. Ja jag har nästan börjat vänja mig vid Mr Tinnitus oxå. Men...
Det har istället satt sig på mitt psyke.
Jag känner inte igen mig själv längre.
Jag vet att det är vanligt att man får äta antidepp när man har Meniéres. Men jag är lite emot det där. Kanske funkar på andra men inte på mig. Jag blir avtrubbad.
Gillar inte att inte riktigt känna känslor. Att vara som i en bubbla.
Fast visst. Må dåligt och känna att livet är skit är väl inte nån höjdare heller.
Just nu har jag en down period men det går över. Det måste det.
Man har alltid lite mer kraft än man tror.
Tur att Emma inte har så höga krav. Att ligga och se en film med mamma eller att vi ritar tillsammans älskar hon. Mest jag som får dåligt samvete över att hon måste gå hemma med mig.
I em kommer kusin Meja. Vi ska låna henne över natten.
Det blir mysigt. ❤
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar