Att finnas där

Har en vän som har det tufft nu. Självklart finns jag där då. I den mån jag kan. Kanske bara ett samtal. Ett uppmuntrande sms. Det behövs inte mycket för att visa att man finns där. Visa att man bryr sig. 

Hon skrev idag:

-Jag vill inte gnälla. Du har ju själv ett elände. 

Fast vad är det som säger att mitt elände är värre än hennes?

Alla har vi svaga moments och går igenom jobbiga perioder. 

För mig är det självklart att man finns där för varandra. 

Jag kan släppa allt för att finnas där om någon behöver mig. 

Det är så jag är. Har lättare att bry mig om andra än mig själv. 

Jag är inte döende , inte än iallafall hehe. Ingen porslinsdocka heller. Jag går inte  sönder så lätt. 

Jag vill ha stöd. Känna att nån bryr sig men man behöver inte dalta med mig. Jag överlever. 

Jag behöver istället positiv energi. Nån som ger mig en extra kick att kämpa lite extra när det är tufft. 

Önskar att jag hade bott närmare min vän. Kunnat pyssla om henne. Göra en kopp te. Sitta och babbla. Få henne att skratta. Hjälpa henne med barn och hushåll. Ge henne tid att vila. 

Varför bor jag så långt bort???