Krönika

Krönikan som var i tidningen igår:

Vågar du säga till andras barn? Vill du att någon säger till ditt barn om det har gjort något fel?

I teorin är oftast svaret ja på båda frågorna. I praktiken är det okej att säga till andras, men om ens egen lilla ögonsten blir tillsagd känner vi oss angripna och reagerar med ryggmärgen. Mina barn, andras ungar.

För mig är det en självklarhet att man måste få säga till andras barn om dom gör något som är fel. Lika givet som att jag vill att man säger åt mina barn om något inte är okej. Och framförallt lika självklart att man talar om när något är bra.

Jag vill inte på något vis uppfostra någon annans barn, det har jag nog av med mina egna, men jag bör kunna tycka till omnågon gör något som inte är okej. Åtminstone hemma hos oss. Och det gäller även när vår dotter är hemma hos andra. Det man inte får göra hemma ska man heller inte göra borta.

Barn är inte uppfostrade på samma sätt. Föräldrar ser saker på olika vis och alla har inte samma regler. Men vårt  hem är just vårt hem och är man hos oss är det våra regler som gäller.

Jag har faktiskt inte haft något större bekymmer med det när det gäller mina barns vänner. Jag tror knappt aldrig att jag har behövt säga åt någon. Bara någon enstaka gång, men då säger jag ju också förstås till på ett bra sätt. Som när ett barn svor här hemma. Då sa jag bara lite försiktigt att "jag tycker inte att det är så fint när man svär."

Jag kunde ju inte ha sagt:

- Öpp öpp. Fem kronor i svordomsburken. På stört.

Den raka kommunikationen jag har med mina barn kanske inte fungerar på någon annans. Och det är heller inte mitt ansvar att försöka "läxa upp". Jag tror nog att jag försöker behandla andras ögonstenar precis så som jag vill att man behandlar mina.

Våra barn fostras redan väldigt mycket kollektivt eftersom dom går i förskola, skola, har idrottsaktiviteter med mera då det är nödvändigt att kunna lyssna på andra vuxna. Obsvera att jag skrev fostras. Andra vuxna, lärare och pedagoger kan i bästa fall hjälpa till att fostra våra barn, men uppfostran står vi föräldrar eller andra närstående för.

Jag tycker att det är bra när man hjälps åt. Är inte föräldern i närheten behöver barnen ibland att någon annan vuxen säger till. Om dom inte vet hur man ska bete sig i olika sammanhang är det ju bra om någon som är i närheten kan leda in dom på "rätt spår".

Jag tror på tät och bra kommunikation mellan oss vuxna. I alla lägen, skola, fritidsaktiviteter eller hemma hos vänner. Hur ska man annars kunna veta hur ens barn beter sig? Kanske är dom inte alltid små oskyldiga änglar som vi hoppas och vill tro.

Barnen är vår framtid. Vi måste lära dom att respektera sin omgiving. Stora som små. Vi måste ge dom en bra grund med regler, gränser och tydliga ramar. Men jag erkänner. Jag är ingen perfekt förälder. 

Jag är därför både glad och tacksam om jag kan få hjälp, tips och råd av andra vuxna. Och jag kommer inte att bli arg om man säger till mina barn. I alla fall inte i teorin.

Vad är det man brukar säga? It takes a village to raise a child.