Jag gillar att pärla och göra armband med text. Vår sexåriga dotter ville göra en beställning.
- Jag vill ha ett armband där det står bästa vän.
- Jaha, ska du ge det till någon?
Jag tänkte att ååå så gulligt att hon ska ge det till en kompis.
- Nää. Jag ska ha det själv för att jag är en så bra vän.
Jag började nynna tyst för mig själv "Det är inte lätt att va ödmjuk, för nån som är felfri som jag".
Ett ärligt svar. Och fantastiskt härligt. Det är underbart att hon tycker att hon är en bra vän. Att hon verkar nöjd med sin insats gentemot sina kamrater.
Det är en skön känsla i mammahjärtat att veta att hon tycker att hon är bra på något. Och att hon har storheten att kunna säga det högt.
- Jag är så himla bra på att dansa, sa hon förra helgen, helt oberörd över att vi inte hade kunnat se tvn för att hon stod mitt framför den och dansade med till låtarna i Melodifestivalen.
Det är bra med självkänsla. Att kunna tycka att man är bra på något. Att våga vara bra på något.
Jag borde verkligen ta lärdom av min dotter. Om det är nåt jag är bra på så är det att tycka att jag inte är bra på nåt.
Jag är aldrig nöjd med min insats. Ständigt detta "jag borde, kunde, skulle ha gjort det bättre."
- Vilket fint armband du har gjort.
- Bra krönika du skrev.
Äsch, både känner och tänker jag. Jag är så otroligt dålig på att ta emot beröm. Trots att det egentligen är det man strävar efter. Att bli sedd. Att få uppskattning.
Men jag tar det sen inte på allvar när jag väl får det. Jo, jag tar personen som säger det och orden på allvar. Men inte mig själv.
Nu är det inte så att jag är helt under isen och tycker att jag är totalt värdelös. Jag ligger väl nånstans kring medel. Medelbra helt enkelt. Jag strävar inte efter att vara världbäst på allt heller, men önskar verkligen att jag kunde blir bättre på att våga vara bra på något, att jag kunde ta åt mig av beröm. Att säga tack vad glad jag blir - och mena det.
En gång blev jag tillsagd att skriva ner dom fem viktigaste personerna i mitt liv. Det gjorde jag och blev då ifrågasatt varför jag själv inte fanns med på listan. Jag? Varför skulle jag finnas med där? Jag skulle ju skriva dom fem VIKTIGASTE personerna i mitt liv.
Enligt den människan som bad mig skriva ner detta så skulle jag vara först på listan. Pfffth! Hallå? Hon kan ju inte vara riktigt frisk. Det vet väl alla att det är ens barn som är viktigast. Jag tog inte det på så stort allvar då, men jag förstår mer nu. Jag kommer dock aldrig att vara överst på min lista och kommer alltid ha svårt att bara välja ut fem. Men nu skriver jag dit mig själv, förvisso sist, men jag finns ändå med.
Man kan tänka lite som med reglerna gällande syrgas på ett flygplan. Man ska ge sig själv syretillförsel innan man hjälper sina barn. Med andra ord, om du mår bra speglar det av sig på din omgivning.
Vilka är dom fem viktigaste personerna i ditt liv?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar