Krönika

Ska ni inte skaffa ett barn till?

Den frågan har jag fått många gånger. Jag kan bli så otroligt irriterad av den frågan. Och ledsen.

Alla kan inte enkelt bara "skaffa" ett barn. Det är inte så att man bara lite lätt kan göra ett klick på tangenterna och så har man beställt. Klart, nio månader tills det anländer. Och tur är det väl att det inte är SÅ enkelt för annars skulle vi ganska snabbt bli överbefolkade.

Vår dotter är för oss ett mirakel. Vi hade turen att lyckas med en IVF-behandling. Ett unikt litet "provrörsbarn". Det är vi otroligt lyckliga och tacksamma över. För oss var det inte självklart att få ett barn tillsammans så därför gör det lite extra ont när någon frågar om vi inte ska skaffa ett barn till.

Jag skäms inte alls över att vår dotter inte kom till på naturlig väg. Snarare tvärtom. Det är en otrolig möjlighet för alla ofrivilligt barnlösa. Jag skulle vilja dela med mig till alla som kämpar där ute att det faktiskt kan lyckas även om det i vissa stunder känns hopplöst och man har lust att ge upp.

Jag skäms som sagt inte men orkar ibland inte dra hela historien för alla som ställer den frågan. Jag svarar oftast bara att vi är nöjda med det vi har. Ett svar som jag egentligen tycker borde räcka.

Men då kommer oftast nästa korkade fråga, eller rättare sagt påstående:

- Men det är väl klart att hon ska ha ett syskon. Tänk vad ensam hon blir annars. Och bortskämd.

Ensam? Varför skulle hon bli ensam? Vår dotter har oss och hon har sin storebror. Det är dock en åldersskillnad på nästan15 år så dom kanske förvisso inte kan leka, men hon är inte ensam. Trots åldersglappet är dom väldigt tajta och har starka band.

Man skaffar väl inte fler barn bara för att de man redan har ska få syskon?  Man "gör" väl ett barn av kärlek och för att man vill ha barn för sin egen skull? För att man själv längtar efter ett till? Man skulle få producera en jäkla massa om alla hela tiden skulle få ett småsyskon. Nån måste ju vara siste man ut.

Bortskämd? Ja, jag håller med till viss del. Visst skämmer vi bort  henne. Hon är bortskämd fast inte med en negativ klang. Hon får väldigt mycket uppmärksamhet och engagemang. Därför att vi har tiden att ge henne det. Men bara för det slutar vi inte att uppfostra henne eller lära henne rätt eller fel. Kan man verkligen skämma bort ett barn om det är av kärlek?

Ofta får man höra att ensambarn är si, mellanbarn är så och är man yngst i syskonskaran får man alltid allt man pekar på. Vem är det som har bestämt att det är så?

Grunderna till hur våra barn formas och blir skapar vi vuxna.Syskon eller inte syskon, fattig eller rik, en av grundstenarnatror jag är kärlek. Mycket kärlek. Jag säger som Astrid Lindgren:

"Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek så kommmer folkvettet av sig självt".