Krönika

Förra veckan var jag på ett av stans lekland med vår dotter. Höstlov, lekland och massa barn. Ja ni fattar, va? Det är som att släppa ut kor på grönbete. Små "duracellkaniner" som aldrig tröttnar. Dom är överallt och ingenstans på en och samma gång.

Och ljudnivån. Den leker man inte med. Men vad kan man förvänta sig när det är en drös glada och lyckliga barn på ett och samma ställe.

Jag beundrar dessa små energiknippen. Att dom orkar. Är stora delar av deras dagar så här på förskolan, med stim, stoj och hög ljudnivå? Då förstår jag att dom är trötta och gnälliga när man hämtar. Jag förstår nu att min dotter kanske behöver varva ner framför tv:n en stund. Ibland har jag tänkt att det är väldigt mycket lov och ledighet i skolvärlden. Fast nä, barnen behöver också "semester" och alla dom som tar hand om våra härliga små "duracellkaninner" behöver hämta ny energi.Under dom timmarna jag var på leklandet behövde jag små mikropauser och kaffe i princip hela tiden för att orka.

-Måste du skrika så, sa en mamma till sitt barn.

Jag förstår precis hur hon menade, men kom då i den stunden på hur jag själv, i ett euforiskt tillstånd, hoppade som en tok och skrek mig hes när Charlotte Kalla körde för stafettguld. Förmodligen hade den mammans barn, ja och alla andra på leklandet, ett sådant moment helt enkelt.

Och jag testade faktiskt att åka en av rutschkanorna och blev själv som ett litet barn. Wiiiiiiii....Jag kunde inte heller vara tyst. Jag skrek jag med. Det gör jag även när jag åker karusell. Men vadå,finns det någon som bara åker en berg -och dalbana helt oberörd? Klart man måste skrika lite. Det blir liksom mer effekt då. Hur märkligt det än låter.

En del av oss har ju som vana att vid till exempel en fotbollsmatch stå och skrika:

-In med bollen nu da. Kom igen. Men käääääämpa lite.

Som om spelarna på andra sidan tv:n skulle höra det.

Och sen ett våldsamt vrål när det äntligen blir mål.

Det jag menar är att vi vuxna är nog inte bättre själva. Man får helt enkelt bita ihop en stund där på leklandet medan barnenspringer och skriker av sig lite. Dom är ju i ett lyckorus.

Att vara på lekland är inte det roligaste jag vet, det kan jag inte påstå. Men samtidigt så åker jag inte dit för min egen skull. Utan för mitt barn. Höra henne skratta, se hennes rosiga kinder och tindrande ögon. Det gör mig glad.

Men så kommer ändå den där rädslan över mig att det ska hända henne något. Klarar hon att klättra så högt? Håller skyddsnäten? Är det verkligen säkert för henne att leka där? Men det kan ju likaväl hända något här hemma i så fall. När hon kör hinderbana i sitt rum mellan säng och skrivbord. På studsmattan. Varför kan hon inte bara studsa vanligt, måste hon hela tiden göra trix? Klätterträd, hjälp, det är ju förenat med livsfara. Överallt finns "faror".

Men hur mycket ska man skydda sitt barn? Jag är rätt överbeskyddande när det gäller mina barn. Livrädd att det ska hända dom något. Det är nog alla föräldrar. Därför blir jag så förvånad när jag ser barn cykla i mörker utan lyse. Eller barn utan reflex. Då blir jag rädd att jag ska göra någon annans barn illa. Det är så lätt att det händer något när dom inte syns.

Nu kommer några månader med mer mörker än ljus. Snälla...är du rädd om ditt barn? Ja även dig själv. Använd reflex. Nä, jag är inte sponsrad av något reflexföretag. Jag tänker bara att en sån liten, enkel och billig grej kan rädda liv. Reflex, ditt ljus i mörkret.