Tatueringar

Vad tycker ni om tatueringar?

Jag kan tycka det är snyggt...på vissa. En del passar ju i det. Som tex Michael Scofield i PB. 

Vad vore han utan tatueringar?

Jag har ingen.  Och min man har ingen. 

Vi är liksom inte den typen som tatuerar oss. 

Även om jag nu helt plötsligt vid 40-års ålder funderar på att skriva mina barns namn nånstans. #dendärjävlakrisen

Men så tänker jag, Varför?

Jag behöver inte skriva mina barns namn på min kropp för att dom el jag ska veta vad dom betyder. Älskar ju dom utan text på kroppen. Dom är tatuerade i mitt hjärta. För alltid. 

Men...tycker på nåt vis ändå att det är lite snyggt. Men...i så fall på foten. 

Där ingen mer än jag behöver se den. 

Och då kan man ju oxå fundera på varför jag ska göra den?

Är det inte meningen att tatueringar ska synas?

Som sagt. Vissa passar i det. En del blir liksom "nakna" utan. 

Min son har tatuerat sig ett antal ggr. 

Vet inte riktigt vad jag ska tycka om det.

Han passar i det. Det gör han. Även om det tar emot att erkänna det. 

Helst hade jag velat att han väntar. Tills han är helt säker på vad han gör. Och på att han till 120% vet att tatueringarna han gör kommer han med stolthet kunna bära resten av sitt liv. 

Han ska ju leva läääääänge till

Han är ju inte ens 20 än. 

Men snart. Han är vuxen nu. Och tillräckligt stor för att ta sina egna beslut. 

#varförmåstebarnblimyndiga

Och jag är ändå stolt över honom. Att han vågar. Att han lever här och nu. 

Och tatueringen han gjorde igår passar honom. 

Det är väl bara att inse att mammas lille pojk börjar bli stor. ❤

Idag är ingen bra dag. Sjösjuk deluxe. Gung ,gung. Gung ,gung. Mår illa. 

Blir en soft dag. 

Borde fokusera på att skriva fredagens krönika. 

Men först VILA.