Så skönt att han förstod hur otroligt påfrestande denna sjukdomen är. Den syns inte utanpå, mer än blåmärkena efter fallen då, men det känns inombords.
Det är jobbigt att ständigt vara rädd för nya yrselanfall, eller orolig för att ramla. Det är jobbigt att ha tinnitus och lock för örat. Det är påfrestande att vara ljudkänslig, att ha svårt att vara i ett rum med mycket ljud.
Läkaren sa:
-Tidigare tyckte jag väldigt synd om skadade som kom in till sjukhuset. Såna som kanske hade en glasbit i ögat. Men nu tycker jag synd om såna som dig, som lider av det här. För jag har det själv och vet precis hur det är.
Ja, det är verkligen ett handikapp. Jag känner att jag, Malin, försvinner en bit för varje dag som jag är yr.
Jag är inte alls samma människa. Ja vågar snart inte göra saker själv. Orkar inte vara där det är mycket folk. Måste koncentrera mig så mycket för att höra vad folk säger ( om många pratar på en gång )så oftast får jag huvudvärk.
Men...jag hoppas verkligen det här skovet är över snart.
Så att allt blir som vanligt igen...
Tog en pw. Skönt att rensa tankarna lite. Nu har vi ätit varma mackor. Skulle tagit ett glas vin men...nää, jag var inte sugen. Blir cola och lördagsgodis istället. Är det lördag så är det!
Fick ett sms av min älskade vän Lotta.
Tack vännen. Det värmde ❤
Just nu har jag lust att packa väskan och ge mig iväg till Lotta ett tag.
Andas och hämta energi.
Men det får dröja några veckor till...tyvärr!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar