Krönika

Krönikan som var i fredags:

Hon var lite större än ett mjölkpaket när hon kom till livet. Mer än tre månader för tidigt. Hon hamnade i kuvös med slangar överallt. Så liten och skör. Det var ett kritiskt ögonblick. Skulle hon överleva? 

Hon är ett prematurbarn, en riktig kämpe. Hon överlevde mot alla odds. Den här lilla mirakeltjejen heter Meja och till henne är jag moster.  

Hon har fått gå igenom komplikationer, haft svårigheter och mött många motgångar på vägen men har nu växt  upp till en härlig individ som nyligen börjat i förskoleklass. 

Meja är kanske lite annorlunda än andra barn. Fast annorlunda känns så fel att säga. Hon är olik men också väldigt unik.

Att vara prematurbarn kan ge bestående men och handikapp. För Mejas del är det synen. Hon ser väldigt dåligt. Hon har svårt att koncentrera sig och att sitta still. Hon tröttnar snabbt och blir rastlös  lätt. Hon har lite svårt att både tygla och förmedla känslor. Hon kan vara sprudlande glad men lika snabbt bli väldigt arg. Hon kräver rutiner och struktur, har svårt för förändringar och kommer kanske alltid att behöva extra stöd i livet.

Hon lyssnar och förstår. Hon är rak och ärlig, smart och har härlig fantasi och kreativitet. Hon har humor och nära till skratt.

Och hon är alltid sig själv i alla lägen och har ett stort hjärta.

Visst låter hon som vilket barn som helst? Det är hon också. Visst är hon olikt många andra barn men om man bara lär känna henne så ser man alla hennes fantastiska egenskaper och vilken härlig tjej hon faktiskt är.

Det som gör mig ledsen och får mig att skriva om detta  är att vi vuxna inte lär våra barn, ja inte heller oss själva, att se historien bakom någons liv och ett visst beteende. Att vi dömer innan vi faktiskt vet. Varför måste man vara som alla andra? Varför är det inte okej att sticka ut ur mängden? Varför ser vi ofta bara problemet istället för att försöka hitta lösningar så att den som har svårigheter eller är lite annorlunda kan få en chans att passa in? Kanske är det omgivningen som behöver förändras, inte individen.

Man måste inte vara prematurbarn, ha en diagnos eller sjukdom för att behöva extra stöd i skolan eller livet. Och om man behöver stöd är det inget konstigt eller fel. Man får se det som en resurs och en möjlighet att kunna utvecklas. 

Kanske behöver både skola och familjer få mer information om vilken rättighet man har och vilken  hjälp man kan få?

Det jag vill säga är att döm ingen förrän du har gått en mil i dennes skor. Och våga möta den som är annorlunda. Försök att se individen - inte problemet. Vi måste acceptera varandra som vi är. Tänk vad tråkig världen skulle vara om vi alla skulle vara likadana. 

Vi är olika. Vi har olika bakgrunder och är bra på olika bra på saker. Och framför allt måste vi lära oss och våra barn att olika är bra. 

När jag och dottern samlade höstlöv till det årliga lövavtrycket ville hon hitta många olika löv.

Varför?  Jo för att det blir mycket finare om inte alla är likadana.